Spår av en befolkning/Traces of a population

This portraitserie is a documentation of the swedish people during the 1990th. It was an investigation of the social landscape. In a sense it is a national selfportrait, a try to forge the image of the nation that I’m belonging to myself.

From the introduction page in the book Spår av en befolkning:

Redan tidigt blev det viktigt för mig att resa, att komma bort, att skärpa sinnena och iakta människorna runt omkring mig. Först Europa och sedan många resor till Afrika. Det märkliga var att jag längtade hem hela tiden.

   Jag är övertygad om att vi alla sörjer vår svunna barndom ( verklig eller önskad ). Man vill tillbaka eller återskapa, man vill vidare, bort och förändra. Kanske var det detta jag kände under mina resor och jag upptäckte att man kan spegla sig i andra människor oavsett kultur, ekonomi, familjeförhållanden eller religion.

   Långt senare började jag med porträtt. Jag reste runt i Sverige och letade efter människor att fotografera, körde ner i meterdjupa vattenfyllda diken, medan Miles Davies lät skrika ut samma vanmakt som jag själv kände inför skapandet. Mirakulöst nog lyckades jag rädda fotoapparaterna.

   Mina bilder började succesivt att handla om mig själv och mina föränderliga grupptillhörigheter. Jag ställde mig frågan: Hur fogas alla dessa grupper ihop befolkningen till en nation ?

    Vi är fyllda av myter, vaga myter om människor vi inte känner och som vi inte vet hur de lever. Det är moderna myter, förmedlade genom media och hörsägen. Det är myter som svagt rastrerar de vita fläckarna på vårt karta över vårt hemland och omvärlden. Myterna hjälper oss att identifiera oss själva, skapa ett sammanhang och en tillhörighet, men också ett avstånd, en distans. Om ett lands befolkning består av en mängd minoriteter, några med mer makt och möjligheter, andra med en känsla av förtryck och förnedring, skapas kanske mer avstånd än sammanhang.

    Vi blir myter för varandra. Och oavsett om vi har något att berätta ingår vi alla som beståndsdelar i denna myternas kunskapsmassa.

    Vi är beroende av varandra för att förstå. Vi skapar strukturer av skyldigheter och rättigheter för att fungera. 

Vi representerar var och en mer än oss själva.

  Frågan blir då: Tycker vi om oss själva och i så fall varför?

   Jag tror att vi alla försöker släcka törsten efter barndomens ominpotenta tro på gränslöshet, att det finns ett allvar i oss som föder en ödmjukhet inför var och ens känsla av sorg.

   Mina porträtt är i sin helhet det självporträtt som jag söker, ett försök att foga ihop bilden av den nation som jag själv tillhör.

                                                      Anders Kristensson